Det är differensen i temperatur mellan gårdagen och vad som mötte oss när vi imorse slog upp ögonen på vårt hotellrum i Stockholm. Den blåa molnlösa himlen var utbytt mot en jämngrå variant som inte riktigt kunde bestämma sig om den skulle snöa eller regna, resultatet blev ett kladdigt slask och allmänt obehag.
Åkte vi verkligen hem till det här? En sak var dock bortom allt tvivel, semestern är över och vi är tillbaka i vardagen igen, med ett tungt hjärta vandrade man ut i ett grått sönderstressat Stockholm.
Veckan i Hurghada får troligtvis sammanfattas som en av dom absolut mest trivsamma på många många år. Livet där nere har sin gång och man tar dagen som den kommer och det är en otroligt behagligt. Jag längtar tillbaka, ta AmEx-kortet och driva runt ett par månader :-)
Det är otroligt mycket intryck som man behöver smälta men det som redan är klart är att Egyptierna är ett grymt varmt och vänligt folk, som en kille vid namn Samir uttryckte det en kväll på stranden:
"Vi har egentligen allt - förutom pengar. Ni har pengar men inte så mycket annat!"
Hans syn på skillnaderna i livet kändes smärtsamt träffsäker;
"Ni är beroende av era pengar, har ni inga pengar har ni ingenstans att bo, inget sätt att få mat och till slut kan ni till och med dö på grund utav bristen på pengar... Här, är det mycket enklare, har vi ingen mat så går vi till en vän som har mat, har vi ingenstans att bo så går vi till en kompis och får bo hos honom en vecka, kanske en månad eller tills det har löst sig"
.....
"Ni går upp tidigt på morgonen, 06 - 07, ni åker direkt till jobbet, jobbar hela dagen och kommer hem sent för att äta middag, titta på TV i en timma och sen går ni och lägger er för att orka upp till jobbet igen nästa dag - ni är så beroende av att tjäna pengar så att ni inte längre lever"
På ett ögonblick så har Samir tryckt ner oss i skorna, för visst har han rätt? Jag kände igen mig direkt, man lever för att jobba istället för att jobba för att kunna njuta av livet. Istället planerar man hela sitt liv - ibland även fritiden för att man ska anpassa sig efter jobbet - och allvarligt talat - hur fel är inte det?
I Stockholm passade jag och Linn på att besöka några vänner, bland annat en fika med min bågskyttesponsor Ulrika och min moster Inger. Inger är en människa som jag verkligen ser upp till, hon är smart, jordnära och jobbar som VD och föreläsare på ett företag som jobbar med organisationsutveckling. Hon har så otroligt många exempel på hur vi som folk har "utvecklats", ett exempel som berättade idag om en svensk läkare som under en längre tid jobbat i forna Jugoslavien under kriget där och kom tillbaka för 3-4 år sedan. Under tiden hon var borta (tror det var 7 år) så hade hon märkt en skillnad i hur folk här i Sverige betedde sig - på samma sätt som i Jugoslavien. Allt för många svenskar uppvisade samma typ av stressymptom som folket i Jugoslavien hade - skillnaden är att dom har genomlidit ett fullskaligt krig med etniska rensningar, civila bombningar och allmänt elände. Vi är bara stressade för att vi inte ska tjäna tillräckligt med pengar för att leva ett lyckligt materiellt liv i lyx och överflöd.
En fråga jag har ställt mig själv under veckan - som till och med blev tydligare idag efter att ha pratat med Inger; Är jag verkligen inne på rätt spår? Vill jag verkligen jobba 09 - 19:15 för att få ihop mina 38,25 timmar per vecka, 52 veckor på året med undantag för 5 veckors semester för att ladda batterierna till dom återstående 47 veckorna. Jag vet inte, men det är absolut dags att fundera allvarligt på det - man blir ju inte direkt yngre.
/A
