Moderna häxprocesser

Föreställ er att sitta som i ett TV-program som t.ex Här är ditt liv där alla i din närhet får komma och berätta om dig. Tänk dig själv om det skulle visa sig att absolut ingen tycker om dig, dom tycker att man är falsk, full i fan, att man ljuger, är elak ock kanske till och med rent ut sagt grym. Finns det någon som helst chans att man skulle kunna gå igenom hela livet utan att själv veta om det? Någonstans i ryggmärgen måste man väl ändå känna att;

- "det här känns lite märkligt - ungefär som att en mobb jagar mig med yxor för att hacka mig i bitar och bränna mig på bål...ÄH det är kanske är en förkylning som är på ingående".

Ibland får man ju intrycket utav att det som görs kommer helt naturligt, utan någon som helst eftertänksamhet. Naturlig ondska - hur underbart är inte det? Vi har nog i dagsläget inget bra sätt att hantera det på länge. Förr så kallades det för häxjakt och var omåttligt populärt under cirka 1100 år, men någonstans på vägen var det antagligen någon humanist som ansåg att det var lite-i-grövsta-laget. Häxjakten övergavs i sin helhet i början av 1700-talet även om det brändes några eftersläntrare så sent som 1811, allt enligt Wikipedia. Nu säger jag inte att vi borde återinföra gamla tiders häxprocesser på människor som vi inte gillar, det vore nog att dra saken lite långt, men vad gör man? Hur kan man beskriva sitt missnöje för någon som bara lyssnar på sig själv?

Hells Angels? Eller kanske "succéprogramet" Roast där alla på ett artigt sätt förolämpar efter manus. Man blir ju bara trött.

/A