Normalt sett skulle jag inte beskriva mig som en människa som besitter speciellt mycket hat inombords, men sen finns det saker som utlöser det; människor. Naturligtvis inte alla människor; det finns ett fåtal i min närhet som väcker dessa röda känslor genom att verka som ett gift i alla folksamlingar dom beblandar sig med.
Dessa människor är dom skoningslösa, som alltid ska stå i centrum, parasiter som utnyttnar till sin egen fördel, som en jobbigt överförfriskad gäst på ett bröllop som skoningslöst går loss på tårtans ros. Att man som medmänniska och kollega kan uttrycka missnöje med att någon annan har fått det bra är för mig helt obegripligt, speciellt när det egentligen handlar om att man hellre skulle ta bort det från sin kollega och istället få det själv. Egoist? Javisst!
Egentligen, som man kanske kan förstå så är det ett fåtal, kanske egentligen bara en människa i min närhet som framkallar min ilska, men fortfarande samlas det ihop en hel armé av bittra kämpar till någon slags Gerilla-mobb för att hävda sin "rätt" och dom är tillsammans villiga att vandra över lik för att komma dit. En armé med parasiter på jakt efter nya offer ...
Önskar att jag bara kunde stänga mina ögon och öron och smyga in i en dimma som skyddar mig från all ondska, men det går inte längre - alla min ansträngningar är förgäves - ondskan och illviljan tränger igenom min fasad som en varm kniv skär genom smör. Skvaller och osanna rykten sprids i en allt raskare takt - när tar det slut? Känns som att man varje dag kommer närmare och närmare en konfrontation med djävulen själv. Jag är och har aldrig varit en speciellt troende människa, men det här får mig att förstå att ondska finns - och jag hoppas att dom kommer till det helvete dom sprider kring sig och absolut förtjänar.
"Neutral men are the devil's allies"
- Edwin Hubbel Chapin (1814 - 1880)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar