Har lagat en grymt krämig tomatsoppa med sting i - I loved it - L också :)Onsdag - det har varit en lång dag - trots att produktiviteten har träffat en all-time-low, jag har jobbat såklart. Det känns som att jag har korrekturläst hela vår julannonsering - sen summerade man det hela och insåg att man bara läst igenom 4 sidor - naijs ...
Sen har jag hetsat kakelugnen hela eftermiddagen, eller sedan i förmiddags så nu är det så jäkla varmt i vardagsrummet så det känns som att gå in i en vägg *pust* måste ha förlorat närmare 5 liter vätska..
Ibland kan man bara känna att man har det förbannat bra, och att man trots finanskriser och varsel - sitter och tittar på filmen Sicko av Michael Moore. Säga vad man vill om den mannen, säkert så är delar av det fabricerat för att passa en stor publik - kanske är inte allt sant - men om så mycket som 1% av filmens material är sant så är det helt otroligt vilket U-land USA är trots sin framskjuta roll i världen.
En kvinna som arbetade med räddningsinsatserna vid 9/11 fick svåra problem med sina lungor och fick förutom problem med sin behandling pga bristande sjukförsäkring, betala överpriser på medicin - det som hon betalade 120 USD för, kostade runt 0,05 USD - cirka 5 cent ...
Filmen är värd att se - man får ju onekligen lite perspektiv på tillvaron.
Apropå sjuk dom så fick jag i veckan ett sjukdomsbesked - inte mig själv lyckligtvis nog, men en kompis pappa hade fått diagnosen lungcancer för en tid sedan och har nu genomgått massiva behandlingar - strålning - cellgifter - piller - nu väntar dom bara på besked om han klarar sig - eller om det inte finns något hopp längre.
Träffade min kompis utanför jobbet häromdagen när han berättade, kändes fruktansvärt, vi umgås inte speciellt mycket längre - men vi gjorde det en hel del när vi var yngre och faktiskt tillsammans med just hans far bra många gånger. Han var inte riktigt som alla andra föräldrar - han var med oss på fest ett par gånger - han tillät att vi tog några öl - trots att vi inte var fyllda 18 år - men han var ändå väldigt mån om att vi skulle sköta oss. Han vann respekt genom sitt sätt att behandla oss som vuxna. Jag hoppas innerligt - över allt annat - att han klarar sig igenom detta - världen behöver bra människor som honom.
En sak som slog mig, är när Ronnie berättade det;
"Han gör allt som han verkligen vill nu" - när det kanske är på väg att ta slut ... sorgligt, varför göra som man vill först när det är på väg att ta slut - är det ett sätt att leva? Det är ju absolut inte specifikt för just honom - utan för oss alla - varför kan vi inte bara leva varje dag som om det vore den sista? Då menar jag inte att vi ska göra en "Falling Down" och slå sönder en snabbmatsresturang för att det är slut på frukosten - men kanske unna sig det där lilla extra i vardagen?
/A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar