
Har lagat en grymt krämig tomatsoppa med sting i - I loved it - L också :)
Onsdag - det har varit en lång dag - trots att produktiviteten har träffat en all-time-low, jag har jobbat såklart. Det känns som att jag har korrekturläst hela vår julannonsering - sen summerade man det hela och insåg att man bara läst igenom 4 sidor - naijs ...
Sen har jag hetsat kakelugnen hela eftermiddagen, eller sedan i förmiddags så nu är det så jäkla varmt i vardagsrummet så det känns som att gå in i en vägg *pust* måste ha förlorat närmare 5 liter vätska..
Ibland kan man bara känna att man har det förbannat bra, och att man trots finanskriser och varsel - sitter och tittar på filmen Sicko av Michael Moore. Säga vad man vill om den mannen, säkert så är delar av det fabricerat för att passa en stor publik - kanske är inte allt sant - men om så mycket som 1% av filmens material är sant så är det helt otroligt vilket U-land USA är trots sin framskjuta roll i världen.
En kvinna som arbetade med räddningsinsatserna vid 9/11 fick svåra problem med sina lungor och fick förutom problem med sin behandling pga bristande sjukförsäkring, betala överpriser på medicin - det som hon betalade 120 USD för, kostade runt 0,05 USD - cirka 5 cent ...
Filmen är värd att se - man får ju onekligen lite perspektiv på tillvaron.
Apropå sjuk dom så fick jag i veckan ett sjukdomsbesked - inte mig själv lyckligtvis nog, men en kompis pappa hade fått diagnosen lungcancer för en tid sedan och har nu genomgått massiva behandlingar - strålning - cellgifter - piller - nu väntar dom bara på besked om han klarar sig - eller om det inte finns något hopp längre.
Träffade min kompis utanför jobbet häromdagen när han berättade, kändes fruktansvärt, vi umgås inte speciellt mycket längre - men vi gjorde det en hel del när vi var yngre och faktiskt tillsammans med just hans far bra många gånger. Han var inte riktigt som alla andra föräldrar - han var med oss på fest ett par gånger - han tillät att vi tog några öl - trots att vi inte var fyllda 18 år - men han var ändå väldigt mån om att vi skulle sköta oss. Han vann respekt genom sitt sätt att behandla oss som vuxna. Jag hoppas innerligt - över allt annat - att han klarar sig igenom detta - världen behöver bra människor som honom.
En sak som slog mig, är när Ronnie berättade det;
"Han gör allt som han verkligen vill nu" - när det kanske är på väg att ta slut ... sorgligt, varför göra som man vill först när det är på väg att ta slut - är det ett sätt att leva? Det är ju absolut inte specifikt för just honom - utan för oss alla - varför kan vi inte bara leva varje dag som om det vore den sista? Då menar jag inte att vi ska göra en "
Falling Down" och slå sönder en snabbmatsresturang för att det är slut på frukosten - men kanske unna sig det där lilla extra i vardagen?